Hörneå bys hemsida www.becken.se
Artikel 14
Murare Jonsson
Rubriken är hämtad ur boken ”Hörneå, vår by dess historia” publicerad 1999. Artikeln tillkom som en effekt av det 102-åriga vykort som Erik Idhult nyligen skickade till Redaktionen. Erik är filatelist och har intresse för vykortets frimärke och poststämpel, inte minst. Det var stämplat ”Hörneå 1912”. Vykortets motiv visade bygget av Hörnefors Sulfitfabrik år 1905, även det ett återkommande tema inom Becken-Webben. Det som var ytterst intressant var att vykortet en gång var skrivet i Becken by, av Edvard Jonsson och fru Erika. Edvard var murare, därav rubriken.
Vi ska här återkomma till murare Jonsson. Denna artikel har grund i boken ”Hörneå, vår by, dess historia” utgiven 1990, och återberättar historien som är skriven där om Jonssons, med lite fri anpassning. Den ursprungliga texten var författad av nutida släktingar: Gun Jonsson, Hjördis Sjöstedt-Smith, Lars Jonsson, Inger Boström och Ulla Ödling. Både Gun Jonsson och Lars Jonsson bor kvar i Becken by. På fråga ställde sig Gun positiv till att vi återgav historien. Som bakgrund till artikeln hänvisas till ”Evard Jonssons vykort år 1912 – Hörnefors Sulfitfabrik” publicerad 2014-02-01.
Bild 1. Familjen Jonsson samlad i sitt hem en jul kring år 1920. Erika och Edvard Jonsson ses längst till vänster i bild. I mitten sitter barnen John, Valter och Hilda Jonsson. Herren till höger heter Oskar Jonsson. Rimligen är det bybon och nära grannen Algot Engström som fotograferade.
Erik Edvard Jonsson föddes i Gräsmyr den 24:e oktober anno 1878. Han intresserade sig tidigt för muraryrket, ett gammalt och nödvändigt yrke. Mycket av det som idag gjuts i betong murades för hand förr i tiden, vilket säger en del om behovet. Behovet visade sig inte minst då Hörnefors Sulfitfabrik skulle byggas upp några år in på seklet 1900. Mitt under byggperioden, 1905 gifte sig Edvard och Erika. Erika hette även Johanna och med efternamn Mattsson (Ericsdotter) som ogift. Även hon var född 1878 och kom från Norrbyn strax söderut. Erikas far var fiskare och båtbyggare, en miljö som Erika växte upp i. Därför rökte hon pipa under hela sitt leverne, vilket nog inte var så vanligt för damer varken då eller idag.
Till en början bodde Edvard och Erika på Hamnskär (för utomstående läsare = den kustnära delen av dagens Hörnefors där Sulfitfabriken byggdes). År 1912 köpte de ett mindre jordbruk i Becken by, till en kostnad av 300 kr. Gården hade först ägts av Erik Olof Johansson med bakgrund från det närbelägna Bjennberg men därefter ägdes fastigheten av Erik Rehnmark. Rehnmark är en gammal släktgren i byn och i detta fall handlar det nog om ”Erik Rehnmark den yngre” född 1843, den som sålde gården till Edvard och Erika.
Bild 2. Murare Jonssons gård i Becken by. En kornhässja står bakom den lilla ladugården. Man vill nog tro att fotot är från 1920-tal av Algot Engström.
Edvard fortsatte som murare under sommartid. Vid det här laget var Hörnefors Sulfitfabrik färdigbyggd och i full produktion. Trots det fanns det mycket arbete med reparationer och utbyggnader. Det berättas annars om att Edvard trivdes med jordbrukaryrket. Både murare och jordbrukare har säsongsvariationer med mindre jobb vintertid, då jobbade Edvard hemmavid i skogen istället.
Erika födde tre barn. Som brukligt för en ”bondmora” skötte hon även ladugården med häst, kor, getter och killingar, som det står skrivet i Hörneåboken. På vintern jobbades det med lin och ull, samt vävning och sömnad. De tre barnen gick i skola i Becken by. Edvard hade oturen att drabbas av en hjärnblödning och dog endast 58 år gammal, på sommaren 1936. Detta tog hårt för Erika, mitt under sommargöromål med slåtter och annat på gården. Erika återhämtade sig och blev 76 år gammal (d1954).
Dottern Hilda föddes 1906. När hon var 19 år lånade hon ihop pengar till en stickmaskin, och utbildade sig i detta yrke. Hon gifte sig sedermera med bybon Valter Sjöstedt 1938. Valter var son till Reinhold Sjöstedt som ses på bild på annat håll inom Becken-Webben. Paret flyttade till den södra ändan av byn och byggde sig ett hus där. De fick två döttrar, Gun och Hjördis. Gun bor således kvar i Becken by medan Hjördis sedan många år bor i USA. På 1950-talet köpte sig Hilda och Valter ett mindre jordbruk i byn. I mångt och mycket blev det Hildas arbete med att sköta jordbruket medan Valter hade anställning vid Fabriken i Hörnefors. Hilda blev 70 år gammal (d1976).
Utöver dottern Hilda hade Edvard och Erika två sönder, Valter född 1910 och John född 1912. Valter gifte sig 1937 med Elsie Sjöström och fick sonen Lars. Familjen byggde sig ett hus som granne till barndomshemmet i byn. Valters bror John tog sedermera över barndomshemmet efter faderns plötsliga död, och modern Erika bodde kvar en tid. John gifter sig med Sigrid Hedström 1939 och de fick två döttrar Inger och Ulla.
Både Valter och John följde i faderns fotspår och utbildade sig till murare. De hade båda fast anställning vid Hörnefors Sulfitfabrik, ett tryggt men ganska dåligt betalt arbete. Dessutom innebar jobbet en del farliga arbetsmiljöer, exempelvis att renovera syrakokare med nytt invändigt kakel. När de nådde 45-årsåldern (vid mitten av 1950-talet) beslutade de sig för att starta egen rörelse istället. Ytterligare en murare, Ture Sjölund, gick med i rörelsen. Orderboken var välfylld sägs det, med mycket murande tillsammans under många år framöver. Man köpte sig en bil för att kunna förflytta sig själv och material till och från arbetsplatser runt om i trakterna. Många privathus, industribyggnader och kommunala anläggningar murades upp. Ture blev sjuk och måste sluta i företaget varefter det två bröderna Valter och John fortsatte själva. Valter gick i pension, vid mitten av 1970-talet, och då fortsatte John några år ensam.
Det höll på att bli förtidspension för en av bröderna i början av 1970-talet. Orsaken var problem med händerna, och möjligen med någon typ av eksem funderades kring. Men, han blev botad av en klok gumma istället, och detta krävde två besök. Vid första besöket fick han instruktioner om att stänga alla dörrar och spjäll och stanna inomhus en hel dag. Efter denna behandling började händerna återhämta ganska fort. Vid nästa besök fick han lämna lite hår och naglar till gumman, men det framgår inte vad hon gjorde med detta. Något bra måste hon ha gjort i alla fall eftersom händerna tillfrisknade helt. Besvären kom aldrig mer tillbaka. Gumman ville inte ha betalt för sin framgångsrika behandling, eftersom det då fanns risk att hon ”tappade kraften”.
Gunnar Engström, 2014-02-07
Ursprunglig text 1999, av: Gun Jonsson,
Hjördis Sjöstedt-Smith,
Lars Jonsson,
Inger Boström,
Ulla Ödling
Har Du något att berätta? Maila Din berättelse eller artikel till redaktionen.
Besökare